mylifeofsaade

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om.  Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

Heylins perspektiv

Hur kunde han tro det? Min mamma skulle aldrig göra något sådant.

Hon är inte sån. Det vet jag.

Fast när jag tänkte efter lät det  Eric sagt ganska sant.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att min egen mamma var en tjuv.

Då kom hon in i köket och log för hon visste ju inget om hans anklagelser.

-Vill du ha något att äta? sa hon och öppnade kylskåpet.

-visst, sa jag lågt och satt kvar och tänkte.

Då plingade mammas mobil till och hon svarade.

- Ja.. Jag kommer... Sa hon i mobilen.

-Jag är ledsen men du får laga klart maten själv. Jag måste tyvärr rusa till jobbet, det ska komma några från en skivaffär i stockholm.

Hon stängde kylsåpet och fixade till håret i spegeln som hängde i hallen. Innan hon åkte iväg stack hon in huvudet i köket.

-Ååh vad glad jag är att det går bra för affären igen, sa hon och skrattade ivrigt.

Nu var även jag säker på att det var mamma som tagit blocket. Liksom, vem skulle det annars vara? Hon sålde säkert låttexterna dyrt åt andra skivaffärer eller något liknande.

Pastan bubblade över och jag släppte de tankarna för en stund.

Köket fylldes av pasta och skinksås lukten och jag dukade åt mig på köksbordet. Det var riktigt gott med mat.

-Är du fortfarande arg?

Eric kom in i köket och satte sig mitt emot mig.

Jag tittade på honom och såg in i hans så otroligt fina ögon.

Det syntes att han var ledsen  för det han sagt.

-Nej, om jag ska vara ärlig, tror jag på dig.. Förlåt för att jag varit så sur nu det senaste.

-Det är jag som ska säga förlåt, jag har varit riktigt jobbig, sa han och strök mig över håret.

Jag åt upp  fort eftersom jag varit så hungrig och dukade av.

Solen stod mitt på himlen och det syntes inte ett moln. Vädret den här veckan hade ändrats riktgit mycket. Egentligen borde vi gå ut nu när det var så fint väder men ingen av hos hade någon lust.

Han tog min hand.

-Kom, sa han och tittade på mig lurigt. Han ledde mig in till mitt rum.

Fredrik och Miranda var ute i trädgården så vi var åter igen ensamma hemma. Eric la sig ner på sängen och jag la mig på honom.

-Förlåt, viskade han igen.

Jag svarade inte utan pressade min läppar mot hans och kände hur varm han var. Vi låg och myste en lång stund tills vi la oss bredvid varandra.

Han höll om mig. Jag kände mig så trygg med honom.

Mitt ansikte var nära hans och vi tittade på varandra. Han log sådär gulligt. Som bara han kunde.

Då satte jag mig upp och kom plötsligt på,

-Men vad ska vi säga till mamma, ska jag berätta vad vi tror? Eller behöver vi mer bevis, sa jag oroligt och kände hur huvudet värkte.

Eric drog ner mig intill sig. Kysste mig, och viskade,

-Allt ordnar sig.

Som sagt, jag kände mig så otroligt trygg med honom.

---

Hur kunde han tro det? Min mamma skulle aldrig göra något sådant.

Hon är inte sån. Det vet jag.

Fast när jag tänkte efter lät det  Eric sagt ganska sant.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att min egen mamma var en tjuv.

Då kom hon in i köket och log för hon visste ju inget om hans anklagelser.

-Vill du ha något att äta? sa hon och öppnade kylskåpet.

-visst, sa jag lågt och satt kvar och tänkte.

Då plingade mammas mobil till och hon svarade.

- Ja.. Jag kommer... Sa hon i mobilen.

-Jag är ledsen men du får laga klart maten själv. Jag måste tyvärr rusa till jobbet, det ska komma några från en skivaffär i stockholm.

Hon stängde kylsåpet och fixade till håret i spegeln som hängde i hallen. Innan hon åkte iväg stack hon in huvudet i köket.

-Ååh vad glad jag är att det går bra för affären igen, sa hon och skrattade ivrigt.

Nu var även jag säker på att det var mamma som tagit blocket. Liksom, vem skulle det annars vara? Hon sålde säkert låttexterna dyrt åt andra skivaffärer eller något liknande.

Pastan bubblade över och jag släppte de tankarna för en stund.

Köket fylldes av pasta och skinksås lukten och jag dukade åt mig på köksbordet. Det var riktigt gott med mat.

-Är du fortfarande arg?

Eric kom in i köket och satte sig mitt emot mig.

Jag tittade på honom och såg in i hans så otroligt fina ögon.

Det syntes att han var ledsen  för det han sagt.

-Nej, om jag ska vara ärlig, tror jag på dig.. Förlåt för att jag varit så sur nu det senaste.

-Det är jag som ska säga förlåt, jag har varit riktigt jobbig, sa han och strök mig över håret.

Jag åt upp  fort eftersom jag varit så hungrig och dukade av.

Solen stod mitt på himlen och det syntes inte ett moln. Vädret den här veckan hade ändrats riktgit mycket. Egentligen borde vi gå ut nu när det var så fint väder men ingen av hos hade någon lust.

Han tog min hand.

-Kom, sa han och tittade på mig lurigt. Han ledde mig in till mitt rum.

Fredrik och Miranda var ute i trädgården så vi var åter igen ensamma hemma. Eric la sig ner på sängen och jag la mig på honom.

-Förlåt, viskade han igen.

Jag svarade inte utan pressade min läppar mot hans och kände hur varm han var. Vi låg och myste en lång stund tills vi la oss bredvid varandra.

Han höll om mig. Jag kände mig så trygg med honom.

Mitt ansikte var nära hans och vi tittade på varandra. Han log sådär gulligt. Som bara han kunde.

Då satte jag mig upp och kom plötsligt på,

-Men vad ska vi säga till mamma, ska jag berätta vad vi tror? Eller behöver vi mer bevis, sa jag oroligt och kände hur huvudet värkte.

Eric drog ner mig intill sig. Kysste mig, och viskade,

-Allt ordnar sig.

Som sagt, jag kände mig så otroligt trygg med honom.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Jag... Jag älskar ju dig.

Erics perspektiv

Jag vaknade av fågelkvitter nästa morgon. Vart var jag, innomhus var jag ju inte. Då tittade jag mig runtomkring och såg att jag låg i en utesoffa på altanen. Jag skrattade lätt av att jag trott jag var långt borta.

Då kände jag plötsligt hur kallt det var. Även om det nu var morgon hade jag varit ute i bara t-shirt och byxor hela natten. När jag satte mig upp stack det till och jag började genast frysa riktigt mycket. Håret reste sig på mina armar och jag kände även hungern komma.

Det skulle kännas fel att gå in nu. Som om ingenting hänt.

Men Heylin hade sagt att hon inte vetat vad jag pratat om. Kanske var det sant. Hon kanske gillade mig endå.

En kylig vind blåste in på altanen. Det var för kallt för att tänka här ute så jag bestämde mig för att gå in. Hanna mötte mig i hallen

-Men Eric, jag vet att du snart är 21 men när du sover här kan du väl säga till när du går ut på natten? Sa hon oroligt.

Jag nickade frånvarande då jag fortfarande tänkte på Heylin.

Jag öppnade försiktigt hennes sovrumsdörr och där inne sov hon.

Sötisen.

Jag vill ge henne en chans att förklara. Men då skulle hon säkert undra varför jag trodde det. Och jag hade lovat pappa att inte säga något.

-Eric?

Hon hade vaknat och jag gick fram till sängen och satte mig på kanten.

-Har du sovit gott? sa jag och klappade henne på kinden.

Hon ignorerade min fråga.

-Du, vad hände igår egentiligen, sa hon och gnuggade sig i ögonen då hon satte sig upp.

Jag tittade ner i golvet och funderade på vad jag skulle svara. Det var kanske bäst att berätta endå. Bara att säga det rakt ut.

Svårare var det ju faktiskt inte.

Jag tog ett djupt andetag.

-Låtsas du gilla mig? Jag tänkte att din mamma tagit mitt block och att du gillar mig så att jag inte ska misstänka något så du distraherade mig...

Nej gud vad rörigt det blev. Fel blev det också. Hoppas hon förstod iallafall.

Heylin tittade förvirrat på mig.

-Vad är det du säger?

Det blev så jag hoppades att det inte skulle bli. Jag visste inte vad jag skulle säga. Om jag bara skulle kasta ur mig något skulle det förmodligen bli fel och hon skulle bli ännu mer förvirrad.

- Har din mamma tagit låttextblocket? Hon jobbar ju på en skivaffär där det inte går så bra och.. Det stämmer ganska bra tycker jag.

Nej vad taskig jag låter. Det blev fel igen.

Hon tittade ännu mer förvirrat på mig och rynkade pannan.

-Hur fan kan du tro något sånt!? Skrek hon.

Hon hade fattat.

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om.  Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Jag... Jag älskar ju dig.

---

Jag vaknade av fågelkvitter nästa morgon. Vart var jag, innomhus var jag ju inte. Då tittade jag mig runtomkring och såg att jag låg i en utesoffa på altanen. Jag skrattade lätt av att jag trott jag var långt borta.

Då kände jag plötsligt hur kallt det var. Även om det nu var morgon hade jag varit ute i bara t-shirt och byxor hela natten. När jag satte mig upp stack det till och jag började genast frysa riktigt mycket. Håret reste sig på mina armar och jag kände även hungern komma.

Det skulle kännas fel att gå in nu. Som om ingenting hänt.

Men Heylin hade sagt att hon inte vetat vad jag pratat om. Kanske var det sant. Hon kanske gillade mig endå.

En kylig vind blåste in på altanen. Det var för kallt för att tänka här ute så jag bestämde mig för att gå in. Hanna mötte mig i hallen

-Men Eric, jag vet att du snart är 21 men när du sover här kan du väl säga till när du går ut på natten? Sa hon oroligt.

Jag nickade frånvarande då jag fortfarande tänkte på Heylin.

Jag öppnade försiktigt hennes sovrumsdörr och där inne sov hon.

Sötisen.

Jag vill ge henne en chans att förklara. Men då skulle hon säkert undra varför jag trodde det. Och jag hade lovat pappa att inte säga något.

-Eric?

Hon hade vaknat och jag gick fram till sängen och satte mig på kanten.

-Har du sovit gott? sa jag och klappade henne på kinden.

Hon ignorerade min fråga.

-Du, vad hände igår egentiligen, sa hon och gnuggade sig i ögonen då hon satte sig upp.

Jag tittade ner i golvet och funderade på vad jag skulle svara. Det var kanske bäst att berätta endå. Bara att säga det rakt ut.

Svårare var det ju faktiskt inte.

Jag tog ett djupt andetag.

-Låtsas du gilla mig? Jag tänkte att din mamma tagit mitt block och att du gillar mig så att jag inte ska misstänka något så du distraherade mig...

Nej gud vad rörigt det blev. Fel blev det också. Hoppas hon förstod iallafall.

Heylin tittade förvirrat på mig.

-Vad är det du säger?

Det blev så jag hoppades att det inte skulle bli. Jag visste inte vad jag skulle säga. Om jag bara skulle kasta ur mig något skulle det förmodligen bli fel och hon skulle bli ännu mer förvirrad.

- Har din mamma tagit låttextblocket? Hon jobbar ju på en skivaffär där det inte går så bra och.. Det stämmer ganska bra tycker jag.

Nej vad taskig jag låter. Det blev fel igen.

Hon tittade ännu mer förvirrat på mig och rynkade pannan.

-Hur fan kan du tro något sånt!? Skrek hon.

Hon hade fattat.

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om.  Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

Du det är en sak jag måste berätta.. Sa han långsamt.

-Du får lova att inte säga detta till någon, om det inte stämmer kommer hon hata mig för det här.

- Ja, jag lovar, sa jag. Men säg nu vad det är.

... Han stod tyst en stund och bara tittade på mig.

-Jag tror Hanna har tagit ditt block..

Erics perspektiv

- Varför tror du det? Sa jag förvirrat.

-Hon har ju pratat så  mycket om att det går dåligt på hennes jobb, men att det plötsligt går mycket bättre.

-Och hon jobbar på en skivaffär, det gör hon väl?

-Just precis.

Jag kände att marken vinglade till. Att Hanna var en sådan person kunde jag verkligen inte tänka mig. Men männen i de svarta kläderna då?

Jag funderade en stund.. Det var säkert hennes jobbarkompisar.

Skulle jag berätta för Heylin. Nej, jag hade lovat pappa att inte säga något. Då kom det som en blixt i mitt huvud.

Heylin låtsades gilla mig för att hjälpa hennes mamma.

Det hade känts så bra mellan oss. När vi träffats kändes allting äkta.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer stämde det.

Först ibörjan, tyckte hon inte alls om mig. Men sedan bara någon timma efter gillade hon mig. Så fort kunde det väl endå inte gå, om man gillar någon på riktigt?

Heylins perspektiv

Vart kunde de tagit vägen? Jag tittade runt omkring då jag såg dom komma. Eric satte sig bredvid mig men vände inte ens på huvudet åt mitt håll. Hans blick var riktade framåt och han satt helt stilla.

Jag valde att inte tänka på det mer utan titta klart på filmen.

När vi sedan var hemma berättade Fredrik att de skulle stanna ett par nätter till. Jag tittade på Eric och log men han såg fortafarande lika stel ut. Undra vad de kunde pratat om när de lämnat bion.

Vi hade legat bredvid varandra i en timma nu. Han på luftmadrassen och jag i min säng. Båda låg och tittade rätt upp i taket utan att säga något.

-Men hallå? Varför är du så sur nu då? Sa jag irriterat och rullade över på mage för att titta ut ifrån sängkanten.

Han tittade på mig och jag såg ilskan i hans ögon. Det var ovant att se han så arg. Alltid annars såg man glimten i hans ögon eller hans vackra leende.

-Du kan väl iallafall säga varför du är sur, sa jag och försökte låta lite snällare.

Han tittade på mig en stund och öppnade sedan munnen långsamt.

-Det fattar du själv, sa han argt och reste sig upp och gick ut i hallen.

Jag sprang efter honom men han hade redan gått ut i trädgården.

Jag tog tag i hans axel och han vände sig om och tittade på mig. Jag såg en tår långsamt rinna ner för hans kind i ljuset från lampan ovanför dörren. Nattens kyla hade gjort stentrappan iskall och jag kände hur det började sticka i mina bara fötter.

-Hur kunde du göra så? Jag.. sa han med gråten i halsen.

Jag avbröt honom när han var påväg att säga något genom att fråga vad jag gjort. Jag hade faktiskt ingen aning.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Jag... Jag älskar ju dig.

Gaaah :( sorgligt ju :(

- Varför tror du det? Sa jag förvirrat.

-Hon har ju pratat så  mycket om att det går dåligt på hennes jobb, men att det plötsligt går mycket bättre.

-Och hon jobbar på en skivaffär, det gör hon väl?

-Just precis.

Jag kände att marken vinglade till. Att Hanna var en sådan person kunde jag verkligen inte tänka mig. Men männen i de svarta kläderna då?

Jag funderade en stund.. Det var säkert hennes jobbarkompisar.

Skulle jag berätta för Heylin. Nej, jag hade lovat pappa att inte säga något. Då kom det som en blixt i mitt huvud.

Heylin låtsades gilla mig för att hjälpa hennes mamma.

Det hade känts så bra mellan oss. När vi träffats kändes allting äkta.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer stämde det.

Först ibörjan, tyckte hon inte alls om mig. Men sedan bara någon timma efter gillade hon mig. Så fort kunde det väl endå inte gå, om man gillar någon på riktigt?

---

Vart kunde de tagit vägen? Jag tittade runt omkring då jag såg dom komma. Eric satte sig bredvid mig men vände inte ens på huvudet åt mitt håll. Hans blick var riktade framåt och han satt helt stilla.

Jag valde att inte tänka på det mer utan titta klart på filmen.

När vi sedan var hemma berättade Fredrik att de skulle stanna ett par nätter till. Jag tittade på Eric och log men han såg fortafarande lika stel ut. Undra vad de kunde pratat om när de lämnat bion.

Vi hade legat bredvid varandra i en timma nu. Han på luftmadrassen och jag i min säng. Båda låg och tittade rätt upp i taket utan att säga något.

-Men hallå? Varför är du så sur nu då? Sa jag irriterat och rullade över på mage för att titta ut ifrån sängkanten.

Han tittade på mig och jag såg ilskan i hans ögon. Det var ovant att se han så arg. Alltid annars såg man glimten i hans ögon eller hans vackra leende.

-Du kan väl iallafall säga varför du är sur, sa jag och försökte låta lite snällare.

Han tittade på mig en stund och öppnade sedan munnen långsamt.

-Det fattar du själv, sa han argt och reste sig upp och gick ut i hallen.

Jag sprang efter honom men han hade redan gått ut i trädgården.

Jag tog tag i hans axel och han vände sig om och tittade på mig. Jag såg en tår långsamt rinna ner för hans kind i ljuset från lampan ovanför dörren. Nattens kyla hade gjort stentrappan iskall och jag kände hur det började sticka i mina bara fötter.

-Hur kunde du göra så? Jag.. sa han med gråten i halsen.

Jag avbröt honom när han var påväg att säga något genom att fråga vad jag gjort. Jag hade faktiskt ingen aning.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Vi låste väl dörren? sa jag och tittade förvirrat på Heylin.

- Jo, jag det gjorde jag. Men jag hörde aldrig att de bröt upp dörren.

-Vissa inbrottstjuvar är ytterst skickliga, sa Fredrik med en mystisk min. Det såg ut som om han trodde han själv var en riktig dektertiv.

Vi pratade länge men bestämde oss för att inte ringa polisen. Vad skulle dom göra liksom? Vi hade ju inte sett ansikterna på tjuvarna så vi kunde knappast beskriva dom heller.

Jag hade ingen aning just nu.

Heylins perspektiv

Trött öppnade jag mina sömniga ögon. Ännu smattrade regnet på taket.

Jag tittade ut över sängkanten och såg att Eric sov. Han såg så fridfull ut.

Försiktigt klev jag över honom och smög ut i köket för att ta något att äta. Kylskåpet var fullt så det var svårt att välja, men blåbärsfilen såg riktigt god ut. Jag hoppade till då jag kände någon komma bakom mig och krama om mig. Eric pussade mig i nacken genom håret. Det kittlades så jag fnissade till och vände mig om. Vi tittade rakt in i ögonen på varandra bara ett tar centimeter ifrån.

-De sover fortfarande, sa han och jag kände hans varma andedräkt.

Våra läppar var precis så de nuddades och det ledde till en kyss.

- De kanske vaknar, sa jag leende och började istället plocka fram frukosten. Bara ett par sekunder efter jag sagt de kom mamma ut i köket.

-Godmorgon ungdomar! Sa hon käckt men jag tyckte bara hon var allmänt pinsam.

-För att inte tänka så mycket på blocket hade jag tänkt att vi alla kunde hitta på något skoj idag.

Genast blev Erics glada min ledsen och jag förstod att han för ett ögonblick slutat tänka på det hemska som hände igår. Jag hade frågat honom ifall han inte kunde alla texter utantill men skakade bara på huvudet. " Jag hade inte hunnit memorera dom än. Det skulle jag göra då alla texter var färdiga" Hade han sagt.

- Men jo, visst det kan vi väl göra, sa Eric och försökte pressa fram ett leende.

-Kul! sa mamma. Det är inte precis fint väder ute så ute ska vi inte vara, men kanska bio? Vad säger ni om det?

-Det låter bra, sa jag och tittade på Eric som såg lite gladare ut.

-Jag måste bara åka en sväng till jobbet först, det har vänts helt. Affären har fått fler besökare än vanligt!

Erics perspektiv

Det började bli sent. Det var just nu upphåll så den så kallade familjen gick ut i bilen för att köra iväg till bion. Jag satte mig i förarsätet och såg pappas ögon titta på mig som om han sa " Alltid, alltid ska du köra".

Jag backade ut och körde iväg. Hela vägen skvätte vattenpölar upp under bilen och himlen var full med gråa moln.

Väl framme vid biografen stod alla och funderade på vilken film vi skulle se. Vi stod framför en vägg, full med planscher på vilka filmer som gick.

-Jag vill se Alvin och gänget 2 ! Ropade Miranda och klängde på pappa.

-Det tror jag ingen annan vill, svarade han och tittade ner på henne.

-Jo asså det är helt okej för mig, sa Heylin.

Det tyckte jag också så det fick bli de söta små ekorrarna med gulliga röster.

Jag hade innan vi åkt, tagit på mig en hatt och ett par solglasögon. Förhoppningsvis skulle ingen känna igen mig. Idag ville jag bara vara helt ledig.

Filmen var riktigt bra. Lite kul var det också för halvvägs in i filmen kom Popular med deras supersöta röster. Riktigt kul att höra. Jag log brett och märkte hur Heylin tittade på mig. Jag tittade tillbaka och klappade henne på kinden. Då kände jag hur pappa som satt på andra sidan av mig petade på min axel.

-Kom, sa han tyst och gjorde ett komtecken men fingret.

Jag klämde ihop mig för att inte slå till alla på vägen ut från stolsraden.

Undra vad han skulle säga. Hoppas inte det hade med mig och Heylin att göra. Han kunde väl inte sett något, eller?

Vi gick upp för en trappa, dit toaletterna fanns.

-Du det är en sak jag måste berätta.. Sa han långsamt.

-Du får lova att inte säga detta till någon, om det inte stämmer kommer hon hata mig för det här.

- Ja, jag lovar, sa jag. Men säg nu vad det är.

... Han stod tyst en stund och bara tittade på mig.

-Jag tror Hanna har tagit ditt block..

---

Trött öppnade jag mina sömniga ögon. Ännu smattrade regnet på taket.

Jag tittade ut över sängkanten och såg att Eric sov. Han såg så fridfull ut.

Försiktigt klev jag över honom och smög ut i köket för att ta något att äta. Kylskåpet var fullt så det var svårt att välja, men blåbärsfilen såg riktigt god ut. Jag hoppade till då jag kände någon komma bakom mig och krama om mig. Eric pussade mig i nacken genom håret. Det kittlades så jag fnissade till och vände mig om. Vi tittade rakt in i ögonen på varandra bara ett tar centimeter ifrån.

-De sover fortfarande, sa han och jag kände hans varma andedräkt.

Våra läppar var precis så de nuddades och det ledde till en kyss.

- De kanske vaknar, sa jag leende och började istället plocka fram frukosten. Bara ett par sekunder efter jag sagt de kom mamma ut i köket.

-Godmorgon ungdomar! Sa hon käckt men jag tyckte bara hon var allmänt pinsam.

-För att inte tänka så mycket på blocket hade jag tänkt att vi alla kunde hitta på något skoj idag.

Genast blev Erics glada min ledsen och jag förstod att han för ett ögonblick slutat tänka på det hemska som hände igår. Jag hade frågat honom ifall han inte kunde alla texter utantill men skakade bara på huvudet. " Jag hade inte hunnit memorera dom än. Det skulle jag göra då alla texter var färdiga" Hade han sagt.

- Men jo, visst det kan vi väl göra, sa Eric och försökte pressa fram ett leende.

-Kul! sa mamma. Det är inte precis fint väder ute så ute ska vi inte vara, men kanska bio? Vad säger ni om det?

-Det låter bra, sa jag och tittade på Eric som såg lite gladare ut.

-Jag måste bara åka en sväng till jobbet först, det har vänts helt. Affären har fått fler besökare än vanligt!

---

Det började bli sent. Det var just nu upphåll så den så kallade familjen gick ut i bilen för att köra iväg till bion. Jag satte mig i förarsätet och såg pappas ögon titta på mig som om han sa " Alltid, alltid ska du köra".

Jag backade ut och körde iväg. Hela vägen skvätte vattenpölar upp under bilen och himlen var full med gråa moln.

Väl framme vid biografen stod alla och funderade på vilken film vi skulle se. Vi stod framför en vägg, full med planscher på vilka filmer som gick.

-Jag vill se Alvin och gänget 2 ! Ropade Miranda och klängde på pappa.

-Det tror jag ingen annan vill, svarade han och tittade ner på henne.

-Jo asså det är helt okej för mig, sa Heylin.

Det tyckte jag också så det fick bli de söta små ekorrarna med gulliga röster.

Jag hade innan vi åkt, tagit på mig en hatt och ett par solglasögon. Förhoppningsvis skulle ingen känna igen mig. Idag ville jag bara vara helt ledig.

Filmen var riktigt bra. Lite kul var det också för halvvägs in i filmen kom Popular med deras supersöta röster. Riktigt kul att höra. Jag log brett och märkte hur Heylin tittade på mig. Jag tittade tillbaka och klappade henne på kinden. Då kände jag hur pappa som satt på andra sidan av mig petade på min axel.

-Kom, sa han tyst och gjorde ett komtecken men fingret.

Jag klämde ihop mig för att inte slå till alla på vägen ut från stolsraden.

Undra vad han skulle säga. Hoppas inte det hade med mig och Heylin att göra. Han kunde väl inte sett något, eller?

Vi gick upp för en trappa, dit toaletterna fanns.

-Du det är en sak jag måste berätta.. Sa han långsamt.

-Du får lova att inte säga detta till någon, om det inte stämmer kommer hon hata mig för det här.

- Ja, jag lovar, sa jag. Men säg nu vad det är.

... Han stod tyst en stund och bara tittade på mig.

- Nej här finns det ingen, sa den längre, och båda gick ut i resten av huset igen. Jag och Eric andades ut av lättnad men vi kunde självklart inte lämna gaderoben än.

Efter en halvtimma gick vi ur gaderoben. Igen var kvar.

-Men vad kan dom ha tagit, sa Eric oroligt och började genast titta runt bland sina värdesaker i köket.

Efter en stund kom han ut i hallen med blanka, sogsna ögon...

Erics perspektiv

Vad kunde de tagit för något?

Bredvid dörröppningen låg min lila ryggsäck. Jag lyfte upp den i ena remmen och ställde den på bordet där ljuset var bättre. Orolig för vad dom kunde tagit, drog jag upp den sega dragkedjan och började rota.

Jag hade haft med mig ganska mycket saker, då pappa innan vi åkt sagt att vi förmodligen skulle stanna längre än bara den kvällen.

Mobilen, kläderna, nycklar.. Allt fanns kvar. Men vänta lite nu?

Vart var den?! den fick inte vara borta.

Jag vände panikslaget väskan upp och ner. Fan.

Nej.nej.nej.nej.nej det fick bara inte vara sant.

Jag gick med en förvirrad känsla, arg . Ja alla olika slags känslor, fram till Heylin som stod lutad mot väggen i hallen.

De har tagit.. Sa jag med gråten i halsen.

-Vad? sa hon oroligt, då hon såg hur upprörd jag var.

-Blocket!

Hon tittade frågande på mig.

Jag förstod att hon inte hade en aning vad jag pratade om.

-Blocket, upprepade jag. Med låttexterna.

-Till vadå?

-Vol.2.. Alla låttexter hade jag i blocket! Det finns ingen annanstans, bara där! I det blocket , långt bort här ifrån.

-Är du säker att du inte har dom någon annanstans? Sa hon och kramade om mig.

Jag blev nästan arg på henne. Det var såklart inte hennes fel, men allt kändes så hopplöst just nu.

- Nej. Alla låtar var klara. Förutom en som jag hoppades få inspiration till här. Vi skulle spelat in dom nästa vecka. men nu vet jag inte hur det blir längre...

Vad kunde de tagit för något?

Bredvid dörröppningen låg min lila ryggsäck. Jag lyfte upp den i ena remmen och ställde den på bordet där ljuset var bättre. Orolig för vad dom kunde tagit, drog jag upp den sega dragkedjan och började rota.

Jag hade haft med mig ganska mycket saker, då pappa innan vi åkt sagt att vi förmodligen skulle stanna längre än bara den kvällen.

Mobilen, kläderna, nycklar.. Allt fanns kvar. Men vänta lite nu?

Vart var den?! den fick inte vara borta.

Jag vände panikslaget väskan upp och ner. Fan.

Nej.nej.nej.nej.nej det fick bara inte vara sant.

Jag gick med en förvirrad känsla, arg . Ja alla olika slags känslor, fram till Heylin som stod lutad mot väggen i hallen.

De har tagit.. Sa jag med gråten i halsen.

-Vad? sa hon oroligt, då hon såg hur upprörd jag var.

-Blocket!

Hon tittade frågande på mig.

Jag förstod att hon inte hade en aning vad jag pratade om.

-Blocket, upprepade jag. Med låttexterna.

-Till vadå?

-Vol.2.. Alla låttexter hade jag i blocket! Det finns ingen annanstans, bara där! I det blocket , långt bort här ifrån.

-Är du säker att du inte har dom någon annanstans? Sa hon och kramade om mig.

Jag blev nästan arg på henne. Det var såklart inte hennes fel, men allt kändes så hopplöst just nu.

- Nej. Alla låtar var klara. Förutom en som jag hoppades få inspiration till här. Vi skulle spelat in dom nästa vecka. men nu vet jag inte hur det blir längre...

- Mamma och Fredrik är på möte ikväll, nu när Miranda ska börja skolan. Så vi är ensamma hemma, sa hon och tittade lurigt på mig.

Hennes rum, som var precis till vänster när man kom in i hallen gick vi in i. Vi la oss på hennes säng och kysstes. Hon  flätade in sina fingrar i mitt mörka hår och fnittrade när jag tog min hand på hennes mage under tröjan.

Då hörde vi att dörren öppnades ute i hallen och vi båda blev som förstenade...

Heylins perspektiv

Jag och Eric ryckte till när vi hörde dörren öppnas ute i hallen. Jag skyndade mig att dra ner tröjan och fixa till håret då jag var påväg ut i  hallen och tänkte spela att allt var som vanligt. Jag kände hur någon ryckte mig hårt i armen. Det var Eric som tog handen för min mun och jag såg skräcken i hans ögon.

-Det är någon i hallen, viskade han.

Jag som förut var helt säker på att det var mamma och Fredrik, kände hur hjärtat klappade till. Vi kikade försiktigt ut från sovrummet och höll andan. Två muskulösa män i svarta kläder pratade ihop sig längre bort i hallen med ryggarna vända mot oss. Jag hörde svagt den ena mannens mörka röst

-Vart tror du han har den, tänk nu! De kanske kommer hem snart, viskade mannen och vände sig om för att titta mot dörren. Blixtsnabbt drog vi in våra huvuden så han inte skulle se oss.

- Va fan var det där?! Sa den andra mannen i en blandning av skrik och viskning.

Idiotiska golv! Tänkte jag. Att det alltid skulle knarra. Både jag och Eric hörde männen gå mot rummet med raska steg. Vi fick panik, men som tur var fick Eric en idé. Snabbt som ögat sa han till mig att gå in i gaderoben, då han strax efter knökade sig in bredvid mig. Han hann precis stänka gaderobsdörren innan männen kom.

-Men! jag var säker på att jag hörde något, ropade den lite kortare mannen med ett räddt men ändå argt skrik. Jag hörde hur han darrade i rösten men försökte spela cool.

Vi stod tätt intill varandra och jag både kände och hörde hur Erics hjärta slog snabba slag. Jag hörde hur männen kom närmare och närmar då fotstegen lät mer och mer..

- Nej här finns det ingen, sa den längre, och båda gick ut i resten av huset igen. Jag och Eric andades ut av lättnad men vi kunde självklart inte lämna gaderoben än.

Efter en halvtimma gick vi ur gaderoben. Igen var kvar.

-Men vad kan dom ha tagit, sa Eric oroligt och började genast titta runt bland sina värdesaker i köket.

Efter en stund kom han ut i hallen med blanka, sogsna ögon...

---

Jag och Eric ryckte till när vi hörde dörren öppnas ute i hallen. Jag skyndade mig att dra ner tröjan och fixa till håret då jag var påväg ut i  hallen och tänkte spela att allt var som vanligt. Jag kände hur någon ryckte mig hårt i armen. Det var Eric som tog handen för min mun och jag såg skräcken i hans ögon.

-Det är någon i hallen, viskade han.

Jag som förut var helt säker på att det var mamma och Fredrik, kände hur hjärtat klappade till. Vi kikade försiktigt ut från sovrummet och höll andan. Två muskulösa män i svarta kläder pratade ihop sig längre bort i hallen med ryggarna vända mot oss. Jag hörde svagt den ena mannens mörka röst

-Vart tror du han har den, tänk nu! De kanske kommer hem snart, viskade mannen och vände sig om för att titta mot dörren. Blixtsnabbt drog vi in våra huvuden så han inte skulle se oss.

- Va fan var det där?! Sa den andra mannen i en blandning av skrik och viskning.

Idiotiska golv! Tänkte jag. Att det alltid skulle knarra. Både jag och Eric hörde männen gå mot rummet med raska steg. Vi fick panik, men som tur var fick Eric en idé. Snabbt som ögat sa han till mig att gå in i gaderoben, då han strax efter knökade sig in bredvid mig. Han hann precis stänka gaderobsdörren innan männen kom.

-Men! jag var säker på att jag hörde något, ropade den lite kortare mannen med ett argt skrik. Jag hörde hur han darrade i rösten men försökte spela cool.

Vi stod tätt intill varandra och jag både kände och hörde hur Erics hjärta slog snabba slag. Jag hörde hur männen kom närmare och närmar då fotstegen lät mer och mer..

- Nej här finns det ingen, sa den längre, och båda gick ut i resten av huset igen. Jag och Eric andades ut av lättnad men vi kunde självklart inte lämna gaderoben än.

Efter en halvtimma gick vi ur gaderoben. Igen var kvar.

-Men vad kan dom ha tagit, sa Eric oroligt och började genast titta runt bland sina värdesaker i köket.

- Jag förstår att det inte alls går att jämföra vad som hänt med våra föräldrar men jag kan ändå tänka mig in i vad som hänt dig.

Gud vad snäll han var. Han log ett litet leende och hans ögon sa " det kommer ordna sig"

Jag såg hur han försiktigt lutades sig fram mot mig, då lutade jag också mig  fram. Våra läppar var bara ett par millimeter från varandra...

Heylins perspektiv

Hans andedräkt luktade mint, det kände jag när han bara var ett par millimeter från mitt ansikte. Efter att varit där i några sekunder kysste jag han. Jag tog handen runt hans varma nacke och han satte sin hand på min rygg. Efter ett tag puttade han försiktigt bort mig.

Jag tittade förvirrat på honom.

-Det känns fel, sa han. Våra föräldrar är tillsammans. Då är vi nästan som syskon.. eller?

-Jag antar det, sa jag dystert. Men de behöver inte få veta något.

Han rynkade pannan. Jag såg på honom att han funderade men efter en stund såg han inte lika fundersam ut.

-Så gör vi, sa han och log innan han gav mig en puss på pannan. Eric gick och la sig på sin luftmadrass och de såg ut som han somnade direkt.

Erics perspektiv

VAKNAA! Ropade Miranda och hoppade på mig. Jag blev först irriterad på henne då jag tittade åt sidan och såg vad klockan var. Den var nio, jättesen var jag inte men jag gillade att ha gott om tid.

Miranda sprang ut i köket när hon märkt att jag vaknat. Jag tittade åt Heylins sängs håll men hon var inte kvar så jag bytte om ogenerat till dagens kläder. En grå tröja och ett par svarta jeans. Håret tog jag bara lite vax i, det var inte så noga!

När jag kom ut till köket satt alla redan och åt. På bordet var det fullt av frukost. Flera olika brödsorter, yoghurt,flingor och en massa mer.

Jag fnissade till när jag såg Mirandas o'boy. Om jag inte sett o'boy paketet stå bredvid hade det lika gärna kunnat vara ren choklad.

Mitt emot Heylin satt jag mig. Vi tittade djupt in i varandras ögon och log tills hon generat tittade ner. Den frukosten sa vi inget till varandra, bara sådana saker som " kan du skicka osten" och "kan du hälla upp mjölk till mig". Vi ville inte att hennes mamma och min pappa skulle misstänka något.

-Hejdå alla! Ropade jag högt och hoppades att det skulle höras i hela huset, innan jag stängde dörren och gick ut på gården. Idag var det en betydligt kallare sommardag. Vinden blåste genom min svarta skinnjacka och himlen var full med gråa moln.

På signeringen pratade jag trevligt med alla fans men kunde inte sluta tänka på Heylin. Hennes ögon som vid frukostbordet tittade djupt in i mina. Och hennes leende. Men om jag inte hade bott hemma hade det varit lättare för oss att träffas mer privat, tänkte jag. Jag hade sedan mitt genombrott i melodifestivalen velat flytta hemifrån men det hade aldrig blivit av. Nu var jag snart 21 och musiken gick riktigt bra så det kanske snart var dax.

När jag efter fyra timmar var hemma igen tog jag av mig ytterkläderna och stängde dörren bakom mig. Då kom Heylin in i hallen och höll om mig.

- Mamma och Fredrik är på möte ikväll, nu när Miranda ska börja skolan. Så vi är ensamma hemma, sa hon och tittade lurigt på mig.

Hennes rum, som var precis till vänster när man kom in i hallen gick vi in i. Vi la oss på hennes säng och kysstes. Hon  flätade in sina fingrar i mitt mörka hår och fnittrade när jag tog min hand på hennes mage under tröjan.

Då hörde vi att dörren öppnades ute i hallen och vi båda blev som förstenade...

---

Hans andedräkt luktade mint, det kände jag när han bara var ett par millimeter från mitt ansikte. Efter att varit där i några sekunder kysste jag han. Jag tog handen runt hans varma nacke och han satte sin hand på min rygg. Efter ett tag puttade han försiktigt bort mig.

Jag tittade förvirrat på honom.

-Det känns fel, sa han. Våra föräldrar är tillsammans. Då är vi nästan som syskon.. eller?

-Jag antar det, sa jag dystert. Men de behöver inte få veta något.

Han rynkade pannan. Jag såg på honom att han funderade men efter en stund såg han inte lika fundersam ut.

-Så gör vi, sa han och log innan han gav mig en puss på pannan. Eric gick och la sig på sin luftmadrass och de såg ut som han somnade direkt.

VAKNAA! Ropade Miranda och hoppade på mig. Jag blev först irriterad på henne då jag tittade åt sidan och såg vad klockan var. Den var nio, jättesen var jag inte men jag gillade att ha gott om tid.

Miranda sprang ut i köket när hon märkt att jag vaknat. Jag tittade åt Heylins sängs håll men hon var inte kvar så jag bytte om ogenerat till dagens kläder. En grå tröja och ett par svarta jeans. Håret tog jag bara lite vax i, det var inte så noga!

När jag kom ut till köket satt alla redan och åt. På bordet var det fullt av frukost. Flera olika brödsorter, yoghurt,flingor och en massa mer.

Jag fnissade till när jag såg Mirandas o'boy. Om jag inte sett o'boy paketet stå bredvid hade det lika gärna kunnat vara ren choklad.

Mitt emot Heylin satt jag mig. Vi tittade djupt in i varandras ögon och log tills hon generat tittade ner. Den frukosten sa vi inget till varandra, bara sådana saker som " kan du skicka osten" och "kan du hälla upp mjölk till mig". Vi ville inte att hennes mamma och min pappa skulle misstänka något.

-Hejdå alla! Ropade jag högt och hoppades att det skulle höras i hela huset, innan jag stängde dörren och gick ut på gården. Idag var det en betydligt kallare sommardag. Vinden blåste genom min svarta skinnjacka och himlen var full med gråa moln.

På signeringen pratade jag trevligt med alla fans men kunde inte sluta tänka på Heylin. Hennes ögon som vid frukostbordet tittade djupt in i mina. Och hennes leende. Men om jag inte hade bott hemma hade det varit lättare för oss att träffas mer privat, tänkte jag. Jag hade sedan mitt genombrott i melodifestivalen velat flytta hemifrån men det hade aldrig blivit av. Nu var jag snart 21 och musiken gick riktigt bra så det kanske snart var dax.

När jag efter fyra timmar var hemma igen tog jag av mig ytterkläderna och stängde dörren bakom mig. Då kom Heylin in i hallen och höll om mig.

- Mamma och Fredrik är på möte ikväll, nu när Miranda ska börja skolan. Så vi är ensamma hemma, sa hon och tittade lurigt på mig.

Hennes rum, som var precis till vänster när man kom in i hallen gick vi in i. Vi la oss på hennes säng och kysstes. Hon  flätade in sina fingrar i mitt mörka hår och fnittrade när jag tog min hand på hennes mage under tröjan.

Då hörde vi att dörren öppnades ute i hallen och vi båda blev som förstenade...

-PAPPA NÄR SKA VI ÅKA HEM? Jag är trött!

-Lilla prinsessan, sa han och lyfte upp henne från mitt knä.

-Jag hade tänkt att vi skulle sova här i natt. Du sover uppe hos mig och Hanna, så sover Eric på golvet inne hos Heylin.

Jag tittade bort mot Heylin och såg hennes ansiktsuttryck snabbt ändras från helt vanligt till riktigt surt.

Heylins perspektiv

Vad den där lilla tjejen skrek! Tur att jag inte har några egna syskon tänkte jag lättat för mig själv. Skönt att dom skulle åka hem snart. Jag brukar faktiskt inte vara så här negativ annars. Jag har väl bara en dålig dag antar jag... Men vänta! Vad var det jag hörde nu?

"...Så sover Eric på golvet inne hos Heylin"

Jag vände på huvudet mot Familjen Saade och mitt ansiktsuttryck ändrades fort till ännu surare.

-Va? Ska han sova i mitt rum!? Sa jag surt till mamma som precis kom hit från köket.

-Ja, vi blåser upp en luftmadrass. Det blir bara en natt, det klarar du!

-Jag ska inte vara ivägen, sa Eric leende och hjälpte mamma fixa iordning madrassen i mitt rum.

Erics perspektiv

Jag gick in till Heylins rum för att fixa iordning tillsammans med hennes mamma Hanna. Rummet var ganska litet men modernt. Väggarna var ljusblå fulla med bilder på massa folk. Hennes kompisar tänkte jag. I taket hängde en lampa som gav det perfekta ljuset. Här kände jag mig riktigt hemma!

-Här får du ligga Eric! Sa Hanna och klappade på täcket. Gör dig i ordning nu. Du har en stor dag imorgon innan signeringen så ställ klockan på 7.00. Godnatt!

-Godnatt och tack så mycket, sa jag och gav henne en vänskaplig kram. Jag älskade att kramas!

Klockan började närma sig 22.00 och jag låg och facebookade lite innan jag skulle lägga mig. Då kom Heylin in och såg nästan skrämd ut.

-Herregud, jag hade nästan glömt att du var här, sa hon och skrattade smått då hon för en stund glömde bort sitt dåliga humör.

Hon kröp ner under duntäcket och vände sig bort från mig. Hon var faktiskt riktigt söt. Men hennes humör verkade inte vara det bästa. Efter en stund då jag legat och tittat på henne frågade jag..

Heylins perspektiv

Jag kröp ner under täcket och vände mig bort från Eric. Surheten jag haft förut var som bortblåst men det ville jag inte visa honom så jag vände mig bort. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare men då hörde plötsligt jag Eric säga något.

-Hur dog din pappa egentligen?

Jag låg kvar och funderade en stund. Funderade på ifall jag skulle vände mig om eller bara ignorera honom. Nej, nu fick jag sluta vara så taskig, han var ju en riktigt snäll kille trotsallt.

Jag vände mig om och tittade på honom.

-En bilolycka, sa jag tyst och kände tårarna komma.

-Hemskt, sa han och tittade ner i det mörka trägolvet.

Jag torkade bort tårarna och satte mig upp. Han satte sig upp han med.

-Men jag försöker inte tänka så mycket på det, vad har hänt med din mamma ? Att dom inte är tillsammans längre menar jag.

-Nä det har inte hänt något speciellt. De trivdes väl inte tillsammans längre så jag, pappa och Miranda bor nu här i Sundsvall. Mamma bor kvar i Helsingborg.

Han reste sig upp och satte sig bredvid mig på sängen.

- Jag förstår att det inte alls går att jämföra vad som hänt med våra föräldrar men jag kan ändå tänka mig in i vad som hänt dig.

Gud vad snäll han var. Han log ett litet leende och hans ögon sa " det kommer ordna sig"

Jag vet inte vad som hände men plötsligt såg hur han försiktigt lutades sig fram mot mig. Våra läppar var bara ett par millimeter från varandra...

Hoppas ni tycker det blev bra :) Tack för att ni kommenterar !<3

---

Vad den där lilla tjejen skrek! Tur att jag inte har några egna syskon tänkte jag lättat för mig själv.

Skönt att dom skulle åka hem snart. Jag brukar faktiskt inte vara så här negativ annars. Jag har väl bara en dålig dag antar jag... Men vänta! Vad var det jag hörde nu?

"...Så sover Eric på golvet inne hos Heylin"

Jag vände på huvudet mot Familjen Saade och mitt ansiktsuttryck ändrades fort till ännu surare.

-Va? Ska han sova i mitt rum!? Sa jag surt till mamma som precis kom hit från köket.

-Ja, vi blåser upp en luftmadrass. Det blir bara en natt, det klarar du!

-Jag ska inte vara ivägen, sa Eric leende och hjälpte mamma fixa iordning madrassen i mitt rum.

---

Jag gick in till Heylins rum för att fixa iordning tillsammans med hennes mamma Hanna. Rummet var ganska litet men modernt. Väggarna var ljusblå fulla med bilder på massa folk. Hennes kompisar tänkte jag. I taket hängde en lampa som gav det perfekta ljuset. Här kände jag mig riktigt hemma!

-Här får du ligga Eric! Sa Hanna och klappade på täcket. Gör dig i ordning nu. Du har en stor dag imorgon innan signeringen så ställ klockan på 7.00. Godnatt!

-Godnatt och tack så mycket, sa jag och gav henne en vänskaplig kram. Jag älskade att kramas!

Klockan började närma sig 22.00 och jag låg och facebookade lite innan jag skulle lägga mig. Då kom Heylin in och såg nästan skrämd ut.

-Herregud, jag hade nästan glömt att du var här, sa hon och skrattade smått då hon för en stund glömde bort sitt dåliga humör.

Hon kröp ner under duntäcket och vände sig bort från mig. Hon var faktiskt riktigt söt. Men hennes humör verkade inte vara det bästa. Efter en stund då jag legat och tittat på henne frågade jag..

Jag kröp ner under täcket och vände mig bort från Eric. Surheten jag haft förut var som bortblåst men det ville jag inte visa honom så jag vände mig bort. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare men då hörde jag plötsligt Eric säga något.

-Hur dog din pappa egentligen?

Jag låg kvar och funderade en stund. Funderade på ifall jag skulle vände mig om eller bara ignorera honom. Nej, nu fick jag sluta vara så taskig, han var ju en riktigt snäll kille trotsallt.

Jag vände mig om och tittade på honom.

-En bilolycka, sa jag tyst och kände tårarna komma.

-Hemskt, sa han och tittade ner i det mörka trägolvet.

Jag torkade bort tårarna och satte mig upp. Han satte sig upp han med.

-Men jag försöker inte tänka så mycket på det, vad har hänt med din mamma ? Att dom inte är tillsammans längre menar jag.

-Nä det har inte hänt något speciellt. De trivdes väl inte tillsammans längre så jag, pappa och Miranda bor nu här i Sundsvall. Mamma bor kvar i Helsingborg.

Han reste sig upp och satte sig bredvid mig på sängen.

- Jag förstår att det inte alls går att jämföra vad som hänt med våra föräldrar men jag kan ändå tänka mig in i vad som hänt dig.

Gud vad snäll han var. Han log ett litet leende och hans ögon sa " det kommer ordna sig"

Jag vet inte vad som hände men plötsligt såg hur han försiktigt lutades sig fram mot mig. Våra läppar var bara ett par millimeter från varandra...

-Kom och hälsa nu gumman! Ropade mamma ovanligt trevligt.

"Jaja jag får väl ge dom en chans" tänkte jag och gick ut i hallen.

-Fredrik , sa han och tog min hand hårt medan han tittade djupt in i mina mörkblå ögon.

-Jag heter Miranda! Sa den lilla flickan och log så jag såg hennes gluggar från tappade tänder.

Tillsist tog jag killens hand.

-Jag är Eric, sa han.

Heylins perspektiv

De verkade ganska trevliga ändå. Men Fredrik tyckte jag fortfarande inte om.

Mamma visade dom ut på altanen där vi dukat. På det gamla träbordet låg en blommig duk i många färger. På bordet stod tallrikar, bestick och stora glas som solen lyste genom och bildade ett fint ljus.

Vi började äta och de andra pratade medan jag bara satt tyst.

-Ja, Eric har det allt gått bra för! Sa Fredrik stolt.

-Ja det kan man allt säga, sa mamma och skratta glatt.

Jag förstod först inte vad dom menade men sedan kom jag på.

Det var ju Eric saade! Jag var inte alls något fan så jag kände inte igen honom direkt men nu syntes det tydligt.

-Vad går du nu i för klass? undrade Fredrik

-trean på gymnasiet.. Sa jag och försökte låta liite trevligare.

-Då är du nästan lika gammal som Eric, han fyller 21 snart förstår du!

Jag brydde mig inte men nickade och försökte se intresserad ut.

Eric tittade på mig och log. Han var ganska söt ändå. Hans mörka hår blåste lätt i vinden och hans bruna ögon gnistrade.

Erics perspektiv

Heylin såg inte alls ut att vara på bra humör. Och det förstod jag. Pappa hade berättat att hennes pappa dog för drygt ett år sedan.

Jag log åt henne för att försöka få henne på bättre humör och jag tror de hjälpte.

Nu hjälpte allas åt att plocka undan och vi gick in med matresterna. Det började blir sent men solen lyste fortfarnade denna sommarkväll.

Miranda satt i mitt knä och ropade högt på pappa. Jag kände hur det skar till i örat.

-PAPPA NÄR SKA VI ÅKA HEM? Jag är trött!

-Lilla prinsessan, sa han och lyfte upp henne från mitt knä.

-Jag hade tänkt att vi skulle sova här i natt. Du sover uppe hos mig och Hanna, så sover Eric på golvet inne hos Heylin.

Jag tittade bort mot Heylin och såg hennes ansiktsuttryck snabbt ändras från helt vanligt till riktigt surt.

---

De verkade ganska trevliga ändå. Men Fredrik tyckte jag fortfarande inte om.

Mamma visade dom ut på altanen där vi dukat. På det gamla träbordet låg en blommig duk i många färger. På bordet stod tallrikar, bestick och stora glas som solen lyste genom och bildade ett fint ljus.

Vi började äta och de andra pratade medan jag bara satt tyst.

-Ja, Eric har det allt gått bra för! Sa Fredrik stolt.

-Ja det kan man allt säga, sa mamma och skratta glatt.

Jag förstod först inte vad dom menade men sedan kom jag på.

Det var ju Eric saade! Jag var inte alls något fan så jag kände inte igen honom direkt men nu syntes det tydligt.

-Vad går du nu i för klass? undrade Fredrik

-trean på gymnasiet.. Sa jag och försökte låta liite trevligare.

-Då är du nästan lika gammal som Eric, han fyller 21 snart förstår du!

Jag brydde mig inte men nickade och försökte se intresserad ut.

Eric tittade på mig och log. Han var ganska söt ändå. Hans mörka hår blåste lätt i vinden och hans bruna ögon gnistrade.

Heylin såg inte alls ut att vara på bra humör. Och det förstod jag. Pappa hade berättat att hennes pappa dog för drygt ett år sedan.

Jag log åt henne för att försöka få henne på bättre humör och jag tror de hjälpte.

Nu hjälpte allas åt att plocka undan och vi gick in med matresterna. Det började blir sent men solen lyste fortfarnade denna sommarkväll.

Miranda satt i mitt knä och ropade högt på pappa. Jag kände hur det skar till i örat.

-PAPPA NÄR SKA VI ÅKA HEM? Jag är trött!

-Lilla prinsessan, sa han och lyfte upp henne från mitt knä.

-Jag hade tänkt att vi skulle sova här i natt. Du sover uppe hos mig och Hanna, så sover Eric på golvet inne hos Heylin.

Jag tittade bort mot Heylin och såg hennes ansiktsuttryck snabbt ändras från helt vanligt till riktigt surt.