mylifeofsaade -

It's like an echo kapitel 11

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om. Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

Heylins perspektiv

Hur kunde han tro det? Min mamma skulle aldrig göra något sådant.

Hon är inte sån. Det vet jag.

Fast när jag tänkte efter lät det Eric sagt ganska sant.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att min egen mamma var en tjuv.

Då kom hon in i köket och log för hon visste ju inget om hans anklagelser.

-Vill du ha något att äta? sa hon och öppnade kylskåpet.

-visst, sa jag lågt och satt kvar och tänkte.

Då plingade mammas mobil till och hon svarade.

- Ja.. Jag kommer... Sa hon i mobilen.

-Jag är ledsen men du får laga klart maten själv. Jag måste tyvärr rusa till jobbet, det ska komma några från en skivaffär i stockholm.

Hon stängde kylsåpet och fixade till håret i spegeln som hängde i hallen. Innan hon åkte iväg stack hon in huvudet i köket.

-Ååh vad glad jag är att det går bra för affären igen, sa hon och skrattade ivrigt.

Nu var även jag säker på att det var mamma som tagit blocket. Liksom, vem skulle det annars vara? Hon sålde säkert låttexterna dyrt åt andra skivaffärer eller något liknande.

Pastan bubblade över och jag släppte de tankarna för en stund.

Köket fylldes av pasta och skinksås lukten och jag dukade åt mig på köksbordet. Det var riktigt gott med mat.

-Är du fortfarande arg?

Eric kom in i köket och satte sig mitt emot mig.

Jag tittade på honom och såg in i hans så otroligt fina ögon.

Det syntes att han var ledsen för det han sagt.

-Nej, om jag ska vara ärlig, tror jag på dig.. Förlåt för att jag varit så sur nu det senaste.

-Det är jag som ska säga förlåt, jag har varit riktigt jobbig, sa han och strök mig över håret.

Jag åt upp fort eftersom jag varit så hungrig och dukade av.

Solen stod mitt på himlen och det syntes inte ett moln. Vädret den här veckan hade ändrats riktgit mycket. Egentligen borde vi gå ut nu när det var så fint väder men ingen av hos hade någon lust.

Han tog min hand.

-Kom, sa han och tittade på mig lurigt. Han ledde mig in till mitt rum.

Fredrik och Miranda var ute i trädgården så vi var åter igen ensamma hemma. Eric la sig ner på sängen och jag la mig på honom.

-Förlåt, viskade han igen.

Jag svarade inte utan pressade min läppar mot hans och kände hur varm han var. Vi låg och myste en lång stund tills vi la oss bredvid varandra.

Han höll om mig. Jag kände mig så trygg med honom.

Mitt ansikte var nära hans och vi tittade på varandra. Han log sådär gulligt. Som bara han kunde.

Då satte jag mig upp och kom plötsligt på,

-Men vad ska vi säga till mamma, ska jag berätta vad vi tror? Eller behöver vi mer bevis, sa jag oroligt och kände hur huvudet värkte.

Eric drog ner mig intill sig. Kysste mig, och viskade,

-Allt ordnar sig.

Som sagt, jag kände mig så otroligt trygg med honom.

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om. Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

Heylins perspektiv