mylifeofsaade

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om.  Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

Heylins perspektiv

Hur kunde han tro det? Min mamma skulle aldrig göra något sådant.

Hon är inte sån. Det vet jag.

Fast när jag tänkte efter lät det  Eric sagt ganska sant.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att min egen mamma var en tjuv.

Då kom hon in i köket och log för hon visste ju inget om hans anklagelser.

-Vill du ha något att äta? sa hon och öppnade kylskåpet.

-visst, sa jag lågt och satt kvar och tänkte.

Då plingade mammas mobil till och hon svarade.

- Ja.. Jag kommer... Sa hon i mobilen.

-Jag är ledsen men du får laga klart maten själv. Jag måste tyvärr rusa till jobbet, det ska komma några från en skivaffär i stockholm.

Hon stängde kylsåpet och fixade till håret i spegeln som hängde i hallen. Innan hon åkte iväg stack hon in huvudet i köket.

-Ååh vad glad jag är att det går bra för affären igen, sa hon och skrattade ivrigt.

Nu var även jag säker på att det var mamma som tagit blocket. Liksom, vem skulle det annars vara? Hon sålde säkert låttexterna dyrt åt andra skivaffärer eller något liknande.

Pastan bubblade över och jag släppte de tankarna för en stund.

Köket fylldes av pasta och skinksås lukten och jag dukade åt mig på köksbordet. Det var riktigt gott med mat.

-Är du fortfarande arg?

Eric kom in i köket och satte sig mitt emot mig.

Jag tittade på honom och såg in i hans så otroligt fina ögon.

Det syntes att han var ledsen  för det han sagt.

-Nej, om jag ska vara ärlig, tror jag på dig.. Förlåt för att jag varit så sur nu det senaste.

-Det är jag som ska säga förlåt, jag har varit riktigt jobbig, sa han och strök mig över håret.

Jag åt upp  fort eftersom jag varit så hungrig och dukade av.

Solen stod mitt på himlen och det syntes inte ett moln. Vädret den här veckan hade ändrats riktgit mycket. Egentligen borde vi gå ut nu när det var så fint väder men ingen av hos hade någon lust.

Han tog min hand.

-Kom, sa han och tittade på mig lurigt. Han ledde mig in till mitt rum.

Fredrik och Miranda var ute i trädgården så vi var åter igen ensamma hemma. Eric la sig ner på sängen och jag la mig på honom.

-Förlåt, viskade han igen.

Jag svarade inte utan pressade min läppar mot hans och kände hur varm han var. Vi låg och myste en lång stund tills vi la oss bredvid varandra.

Han höll om mig. Jag kände mig så trygg med honom.

Mitt ansikte var nära hans och vi tittade på varandra. Han log sådär gulligt. Som bara han kunde.

Då satte jag mig upp och kom plötsligt på,

-Men vad ska vi säga till mamma, ska jag berätta vad vi tror? Eller behöver vi mer bevis, sa jag oroligt och kände hur huvudet värkte.

Eric drog ner mig intill sig. Kysste mig, och viskade,

-Allt ordnar sig.

Som sagt, jag kände mig så otroligt trygg med honom.

---

Hur kunde han tro det? Min mamma skulle aldrig göra något sådant.

Hon är inte sån. Det vet jag.

Fast när jag tänkte efter lät det  Eric sagt ganska sant.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att min egen mamma var en tjuv.

Då kom hon in i köket och log för hon visste ju inget om hans anklagelser.

-Vill du ha något att äta? sa hon och öppnade kylskåpet.

-visst, sa jag lågt och satt kvar och tänkte.

Då plingade mammas mobil till och hon svarade.

- Ja.. Jag kommer... Sa hon i mobilen.

-Jag är ledsen men du får laga klart maten själv. Jag måste tyvärr rusa till jobbet, det ska komma några från en skivaffär i stockholm.

Hon stängde kylsåpet och fixade till håret i spegeln som hängde i hallen. Innan hon åkte iväg stack hon in huvudet i köket.

-Ååh vad glad jag är att det går bra för affären igen, sa hon och skrattade ivrigt.

Nu var även jag säker på att det var mamma som tagit blocket. Liksom, vem skulle det annars vara? Hon sålde säkert låttexterna dyrt åt andra skivaffärer eller något liknande.

Pastan bubblade över och jag släppte de tankarna för en stund.

Köket fylldes av pasta och skinksås lukten och jag dukade åt mig på köksbordet. Det var riktigt gott med mat.

-Är du fortfarande arg?

Eric kom in i köket och satte sig mitt emot mig.

Jag tittade på honom och såg in i hans så otroligt fina ögon.

Det syntes att han var ledsen  för det han sagt.

-Nej, om jag ska vara ärlig, tror jag på dig.. Förlåt för att jag varit så sur nu det senaste.

-Det är jag som ska säga förlåt, jag har varit riktigt jobbig, sa han och strök mig över håret.

Jag åt upp  fort eftersom jag varit så hungrig och dukade av.

Solen stod mitt på himlen och det syntes inte ett moln. Vädret den här veckan hade ändrats riktgit mycket. Egentligen borde vi gå ut nu när det var så fint väder men ingen av hos hade någon lust.

Han tog min hand.

-Kom, sa han och tittade på mig lurigt. Han ledde mig in till mitt rum.

Fredrik och Miranda var ute i trädgården så vi var åter igen ensamma hemma. Eric la sig ner på sängen och jag la mig på honom.

-Förlåt, viskade han igen.

Jag svarade inte utan pressade min läppar mot hans och kände hur varm han var. Vi låg och myste en lång stund tills vi la oss bredvid varandra.

Han höll om mig. Jag kände mig så trygg med honom.

Mitt ansikte var nära hans och vi tittade på varandra. Han log sådär gulligt. Som bara han kunde.

Då satte jag mig upp och kom plötsligt på,

-Men vad ska vi säga till mamma, ska jag berätta vad vi tror? Eller behöver vi mer bevis, sa jag oroligt och kände hur huvudet värkte.

Eric drog ner mig intill sig. Kysste mig, och viskade,

-Allt ordnar sig.

Som sagt, jag kände mig så otroligt trygg med honom.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Jag... Jag älskar ju dig.

Erics perspektiv

Jag vaknade av fågelkvitter nästa morgon. Vart var jag, innomhus var jag ju inte. Då tittade jag mig runtomkring och såg att jag låg i en utesoffa på altanen. Jag skrattade lätt av att jag trott jag var långt borta.

Då kände jag plötsligt hur kallt det var. Även om det nu var morgon hade jag varit ute i bara t-shirt och byxor hela natten. När jag satte mig upp stack det till och jag började genast frysa riktigt mycket. Håret reste sig på mina armar och jag kände även hungern komma.

Det skulle kännas fel att gå in nu. Som om ingenting hänt.

Men Heylin hade sagt att hon inte vetat vad jag pratat om. Kanske var det sant. Hon kanske gillade mig endå.

En kylig vind blåste in på altanen. Det var för kallt för att tänka här ute så jag bestämde mig för att gå in. Hanna mötte mig i hallen

-Men Eric, jag vet att du snart är 21 men när du sover här kan du väl säga till när du går ut på natten? Sa hon oroligt.

Jag nickade frånvarande då jag fortfarande tänkte på Heylin.

Jag öppnade försiktigt hennes sovrumsdörr och där inne sov hon.

Sötisen.

Jag vill ge henne en chans att förklara. Men då skulle hon säkert undra varför jag trodde det. Och jag hade lovat pappa att inte säga något.

-Eric?

Hon hade vaknat och jag gick fram till sängen och satte mig på kanten.

-Har du sovit gott? sa jag och klappade henne på kinden.

Hon ignorerade min fråga.

-Du, vad hände igår egentiligen, sa hon och gnuggade sig i ögonen då hon satte sig upp.

Jag tittade ner i golvet och funderade på vad jag skulle svara. Det var kanske bäst att berätta endå. Bara att säga det rakt ut.

Svårare var det ju faktiskt inte.

Jag tog ett djupt andetag.

-Låtsas du gilla mig? Jag tänkte att din mamma tagit mitt block och att du gillar mig så att jag inte ska misstänka något så du distraherade mig...

Nej gud vad rörigt det blev. Fel blev det också. Hoppas hon förstod iallafall.

Heylin tittade förvirrat på mig.

-Vad är det du säger?

Det blev så jag hoppades att det inte skulle bli. Jag visste inte vad jag skulle säga. Om jag bara skulle kasta ur mig något skulle det förmodligen bli fel och hon skulle bli ännu mer förvirrad.

- Har din mamma tagit låttextblocket? Hon jobbar ju på en skivaffär där det inte går så bra och.. Det stämmer ganska bra tycker jag.

Nej vad taskig jag låter. Det blev fel igen.

Hon tittade ännu mer förvirrat på mig och rynkade pannan.

-Hur fan kan du tro något sånt!? Skrek hon.

Hon hade fattat.

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om.  Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Jag... Jag älskar ju dig.

---

Jag vaknade av fågelkvitter nästa morgon. Vart var jag, innomhus var jag ju inte. Då tittade jag mig runtomkring och såg att jag låg i en utesoffa på altanen. Jag skrattade lätt av att jag trott jag var långt borta.

Då kände jag plötsligt hur kallt det var. Även om det nu var morgon hade jag varit ute i bara t-shirt och byxor hela natten. När jag satte mig upp stack det till och jag började genast frysa riktigt mycket. Håret reste sig på mina armar och jag kände även hungern komma.

Det skulle kännas fel att gå in nu. Som om ingenting hänt.

Men Heylin hade sagt att hon inte vetat vad jag pratat om. Kanske var det sant. Hon kanske gillade mig endå.

En kylig vind blåste in på altanen. Det var för kallt för att tänka här ute så jag bestämde mig för att gå in. Hanna mötte mig i hallen

-Men Eric, jag vet att du snart är 21 men när du sover här kan du väl säga till när du går ut på natten? Sa hon oroligt.

Jag nickade frånvarande då jag fortfarande tänkte på Heylin.

Jag öppnade försiktigt hennes sovrumsdörr och där inne sov hon.

Sötisen.

Jag vill ge henne en chans att förklara. Men då skulle hon säkert undra varför jag trodde det. Och jag hade lovat pappa att inte säga något.

-Eric?

Hon hade vaknat och jag gick fram till sängen och satte mig på kanten.

-Har du sovit gott? sa jag och klappade henne på kinden.

Hon ignorerade min fråga.

-Du, vad hände igår egentiligen, sa hon och gnuggade sig i ögonen då hon satte sig upp.

Jag tittade ner i golvet och funderade på vad jag skulle svara. Det var kanske bäst att berätta endå. Bara att säga det rakt ut.

Svårare var det ju faktiskt inte.

Jag tog ett djupt andetag.

-Låtsas du gilla mig? Jag tänkte att din mamma tagit mitt block och att du gillar mig så att jag inte ska misstänka något så du distraherade mig...

Nej gud vad rörigt det blev. Fel blev det också. Hoppas hon förstod iallafall.

Heylin tittade förvirrat på mig.

-Vad är det du säger?

Det blev så jag hoppades att det inte skulle bli. Jag visste inte vad jag skulle säga. Om jag bara skulle kasta ur mig något skulle det förmodligen bli fel och hon skulle bli ännu mer förvirrad.

- Har din mamma tagit låttextblocket? Hon jobbar ju på en skivaffär där det inte går så bra och.. Det stämmer ganska bra tycker jag.

Nej vad taskig jag låter. Det blev fel igen.

Hon tittade ännu mer förvirrat på mig och rynkade pannan.

-Hur fan kan du tro något sånt!? Skrek hon.

Hon hade fattat.

-Min mamma är inte sån och jag skulle definitivt inte låstas gilla dig. Det är klart jag gillar dig på riktigt. Eller rättare sagt gillade..

Hon tittade argt på mig, knuffade mig åt sidan och gick ut i hallen.

Nu var allt tvärt om.  Jag var inte arg på henne längre utan nu var det hon som hatade mig.