mylifeofsaade

-Vol.2.. Alla låttexter hade jag i blocket! Det finns ingen annanstans, bara där! I det blocket , långt bort här ifrån.

-Är du säker att du inte har dom någon annanstans? Sa hon och kramade om mig.

Jag blev nästan arg på henne. Det var såklart inte hennes fel, men allt kändes så hopplöst just nu.

- Nej. Alla låtar var klara. Förutom en som jag hoppades få inspiration till här. Vi skulle spelat in dom nästa vecka. men nu vet jag inte hur det blir längre...

Heylins perspektiv

Jag höll om honom en lång stund.

-Kom så går vi och sätter oss på soffan, sa jag.

Vi satte oss ner i lädersoffan och Eric torkade bort tårarna från sina kinder. Han tittade på mig med sina blanka, bruna ögon och sa

-Men vem vill ha mina låttexter? Vad ska dom ha texterna till, om de inte kan melodin menar jag.

-Jag har ingen aning, sa jag svagt och tittade ner.

Vi satt bara bredvid varandra en lång stund. Det enda som hördes var regnet som smattrade på fönstret. Jag vände huvudet ett kvarts varv och tittade på de stora fönstret. Hur regnet långsamt sipprade ner längs fönstret då jag plötsligt ryckte till.

Dörren ute i hallen öppnades igen och jag såg på Eric hur spänd han blev.

-Heeej!

Miranda kom inspringande genom vardagsrumsdörren och det blev stora våta spår på mattan.

Eric lyfte upp henne och svingade runt henne i luften då vi gick ut i hallen.

-Usch och fy vilket hemskt väder, ryste Fredrik och tog av sig jackan.

-Förresten Heylin, jag skulle hälsa från Peder på jobbet. Han sa att du tyvärr inte kunde sommarjobba där. Skivaffär går snart i konkurs så vi måste jobba flitigt för att behålla den, sa mamma och log mot mig med en orolig min.

De tog av sig sina våta ytterkläder.

Mamma höll ett skohorn i högst hugg, berädd på att ta av sig de dyngsura skorna då Eric bröt tystnaden

-Någon har tagit mitt block.

Alla blev tysta och tittade med förvånade miner på Eric.

-Vad är det du säger min son?

Fredrik gick fram till han och tog honom på axeln. Hur tog dom sig in? Var ni inte hemma ? Låste du inte dörren?

Familjen satte sig vid bordet och Eric började förklara den långa historien från början. Hur vi gömde oss i gaderoben, och känslan han fick då han märkte att blocket var borta.

Erics perspektiv

Jag tänkte efter om det var något jag glömt att berätta. Det var nog allt jag sagt nu.. Förutom det med Heylin då. Det skulle fortfarande vara vår hemlighet. Då kom jag på något jag glömt.

-Vi låste väl dörren? sa jag och tittade förvirrat på Heylin.

- Jo, jag det gjorde jag. Men jag hörde aldrig att de bröt upp dörren.

-Vissa inbrottstjuvar är ytterst skickliga, sa Fredrik med en mystisk min. Det såg ut som om han trodde han själv var en riktig dektertiv.

Vi pratade länge men bestämde oss för att inte ringa polisen. Vad skulle dom göra liksom? Vi hade ju inte sett ansikterna på tjuvarna så vi kunde knappast beskriva dom heller.

Jag hade ingen aning just nu.

Jag höll om honom en lång stund.

-Kom så går vi och sätter oss på soffan, sa jag.

Vi satte oss ner i lädersoffan och Eric torkade bort tårarna från sina kinder. Han tittade på mig med sina blanka, bruna ögon och sa

-Men vem vill ha mina låttexter? Vad ska dom ha texterna till, om de inte kan melodin menar jag.

-Jag har ingen aning, sa jag svagt och tittade ner.

Vi satt bara bredvid varandra en lång stund. Det enda som hördes var regnet som smattrade på fönstret. Jag vände huvudet ett kvarts varv och tittade på de stora fönstret. Hur regnet långsamt sipprade ner längs fönstret då jag plötsligt ryckte till.

Dörren ute i hallen öppnades igen och jag såg på Eric hur spänd han blev.

-Heeej!

Miranda kom inspringande genom vardagsrumsdörren och det blev stora våta spår på mattan.

Eric lyfte upp henne och svingade runt henne i luften då vi gick ut i hallen.

-Usch och fy vilket hemskt väder, ryste Fredrik och tog av sig jackan.

-Förresten Heylin, jag skulle hälsa från Peder på jobbet. Han sa att du tyvärr inte kunde sommarjobba där. Skivaffär går snart i konkurs så vi måste jobba flitigt för att behålla den, sa mamma och log mot mig med en orolig min.

De tog av sig sina våta ytterkläder.

Mamma höll ett skohorn i högst hugg, berädd på att ta av sig de dyngsura skorna då Eric bröt tystnaden

-Någon har tagit mitt block.

Alla blev tysta och tittade med förvånade miner på Eric.

-Vad är det du säger min son?

Fredrik gick fram till han och tog honom på axeln. Hur tog dom sig in? Var ni inte hemma ? Låste du inte dörren?

Familjen satte sig vid bordet och Eric började förklara den långa historien från början. Hur vi gömde oss i gaderoben, och känslan han fick då han märkte att blocket var borta.

Jag tänkte efter om det var något jag glömt att berätta. Det var nog allt jag sagt nu.. Förutom det med Heylin då. Det skulle fortfarande vara vår hemlighet. Då kom jag på något jag glömt.

-Vi låste väl dörren? sa jag och tittade förvirrat på Heylin.

- Jo, jag det gjorde jag. Men jag hörde aldrig att de bröt upp dörren.

-Vissa inbrottstjuvar är ytterst skickliga, sa pappa med en mystisk min. Det såg ut som om han trodde han själv var en riktig dektertiv.

Vi pratade länge men bestämde oss för att inte ringa polisen. Vad skulle dom göra liksom? Vi hade ju inte sett ansikterna på tjuvarna så vi kunde knappast beskriva dom heller.

Jag hade faktiskt ingen aning just nu..