mylifeofsaade

Solen sken in genom det lilla fönstret strax ovanför skrivbordet.

Jag kände hur solen sken i ansiktet och var tvungen att blunda för att inte bli bländad. Även om allt nu på morgonen var helt fantastikt visste jag att det här skulle bli en hemsk dag. Jag stäckte på mig och gav ifrån mig ett trött stön.

Om ett par timmar skulle mammas ny kille och familj komma hit på middag. Jätte kul!.. Fast nä.

Det var bara ett år sedan, två månader och fjorton dagar sedan pappa dog. Jag förstod inte hur mamma kunde älska någon annan. Hon kunde väl bara inte glömma pappa sådär? Eller kunde hon?

Nu var klockan halv elva så jag behövde gå upp även om det tog emot. Trött satte jag mig upp och klev ofrivilligt upp ur sängen.

I duschen mådde jag lite bättre. Nästan allt blir bättre när man duschar. Livet blir liksom ljusare på något sätt.

Efter att duschat i något jag trodde var en timma, klev jag ur duschen och torkade ur mitt korta mörkbruna hår. Det är lite kortare där bak, en sådan frisyr Rihanna hade, tänkte jag när jag för ett halv år sedan klippt mig.

-Heylin! Gumman, kom och hjälp mig i köket! Hörde jag mamma ropa från nedervårningen.

-Jag kommer snart mamma ! Skrek jag smått irriterat och drog på mig den mintgröna sommarklänningen.

Nu var klockan ett. En svart bil rullade in på uppfarten. Jag kände redan då att det var en otrevlig man mamma träffat. Mannen som hette Fredrik gick ur bilden, strax efter han son i 20 års åldern och dotter som kanske var 5 , klev ur varsin bildörr.

Det plingade på dörren och mamma öppnade medans jag fortfarande stod kvar i köket. Jag hörde alla glada röster från hallen men vägrade gå dit.

-Kom och hälsa nu gumman! Ropade mamma ovanligt trevligt.

"Jaja jag får väl ge dom en chans" tänkte jag och gick ut i hallen.

-Fredrik , sa han och tog min hand hårt medan han tittade djupt in i mina mörkblå ögon.

-Jag heter Miranda! Sa den lilla flickan och log så jag såg hennes gluggar från tappade tänder.

Tillsist tog jag killens hand.

-Jag är Eric, sa han.

Solen sken in genom det lilla fönstret strax ovanför skrivbordet.

Jag kände hur solen sken i ansiktet och var tvungen att blunda för att inte bli bländad.

Även om allt nu på morgonen var helt fantastiskt visste jag att det här skulle bli en hemsk dag.

Jag stäckte på mig och gav ifrån mig ett trött stön.

Om ett par timmar skulle mammas ny kille och familj komma hit på middag. Jätte kul!.. Fast nä.

Det var bara ett år sedan, två månader och fjorton dagar sedan pappa dog. Jag förstod inte hur mamma kunde älska någon annan. Hon kunde väl bara inte glömma pappa sådär? Eller kunde hon?

Nu var klockan halv elva så jag behövde gå upp även om det tog emot. Trött satte jag mig upp och klev ofrivilligt upp ur sängen.

I duschen mådde jag lite bättre. Nästan allt blir bättre när man duschar. Livet blir liksom ljusare på något sätt.

Efter att duschat i något jag trodde var en timma, klev jag ur duschen och torkade ur mitt korta mörkbruna hår. Det är lite kortare där bak, en sådan frisyr Rihanna hade, tänkte jag när jag för ett halv år sedan klippt mig.

-Heylin! Gumman, kom och hjälp mig i köket! Hörde jag mamma ropa från nedervårningen.

-Jag kommer snart mamma ! Skrek jag smått irriterat och drog på mig den mintgröna sommarklänningen.

Nu var klockan ett. En svart bil rullade in på uppfarten. Jag kände redan då att det var en otrevlig man mamma träffat. Mannen som hette Fredrik gick ur bilden, strax efter, hans son i 20 års åldern och dotter som kanske var 5 , klev ur varsin bildörr.

Det plingade på dörren och mamma öppnade medans jag fortfarande stod kvar i köket. Jag hörde alla glada röster från hallen men vägrade gå dit.

-Kom och hälsa nu gumman! Ropade mamma ovanligt trevligt.

"Jaja jag får väl ge dom en chans" tänkte jag och gick ut i hallen.

-Fredrik , sa han och tog min hand hårt medan han tittade djupt in i mina mörkblå ögon.

-Jag heter Miranda! Sa den lilla flickan och log så jag såg hennes gluggar från tappade tänder.

Tillsist tog jag killens hand.

-Jag är Eric, sa han.