mylifeofsaade

Du det är en sak jag måste berätta.. Sa han långsamt.

-Du får lova att inte säga detta till någon, om det inte stämmer kommer hon hata mig för det här.

- Ja, jag lovar, sa jag. Men säg nu vad det är.

... Han stod tyst en stund och bara tittade på mig.

-Jag tror Hanna har tagit ditt block..

Erics perspektiv

- Varför tror du det? Sa jag förvirrat.

-Hon har ju pratat så  mycket om att det går dåligt på hennes jobb, men att det plötsligt går mycket bättre.

-Och hon jobbar på en skivaffär, det gör hon väl?

-Just precis.

Jag kände att marken vinglade till. Att Hanna var en sådan person kunde jag verkligen inte tänka mig. Men männen i de svarta kläderna då?

Jag funderade en stund.. Det var säkert hennes jobbarkompisar.

Skulle jag berätta för Heylin. Nej, jag hade lovat pappa att inte säga något. Då kom det som en blixt i mitt huvud.

Heylin låtsades gilla mig för att hjälpa hennes mamma.

Det hade känts så bra mellan oss. När vi träffats kändes allting äkta.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer stämde det.

Först ibörjan, tyckte hon inte alls om mig. Men sedan bara någon timma efter gillade hon mig. Så fort kunde det väl endå inte gå, om man gillar någon på riktigt?

Heylins perspektiv

Vart kunde de tagit vägen? Jag tittade runt omkring då jag såg dom komma. Eric satte sig bredvid mig men vände inte ens på huvudet åt mitt håll. Hans blick var riktade framåt och han satt helt stilla.

Jag valde att inte tänka på det mer utan titta klart på filmen.

När vi sedan var hemma berättade Fredrik att de skulle stanna ett par nätter till. Jag tittade på Eric och log men han såg fortafarande lika stel ut. Undra vad de kunde pratat om när de lämnat bion.

Vi hade legat bredvid varandra i en timma nu. Han på luftmadrassen och jag i min säng. Båda låg och tittade rätt upp i taket utan att säga något.

-Men hallå? Varför är du så sur nu då? Sa jag irriterat och rullade över på mage för att titta ut ifrån sängkanten.

Han tittade på mig och jag såg ilskan i hans ögon. Det var ovant att se han så arg. Alltid annars såg man glimten i hans ögon eller hans vackra leende.

-Du kan väl iallafall säga varför du är sur, sa jag och försökte låta lite snällare.

Han tittade på mig en stund och öppnade sedan munnen långsamt.

-Det fattar du själv, sa han argt och reste sig upp och gick ut i hallen.

Jag sprang efter honom men han hade redan gått ut i trädgården.

Jag tog tag i hans axel och han vände sig om och tittade på mig. Jag såg en tår långsamt rinna ner för hans kind i ljuset från lampan ovanför dörren. Nattens kyla hade gjort stentrappan iskall och jag kände hur det började sticka i mina bara fötter.

-Hur kunde du göra så? Jag.. sa han med gråten i halsen.

Jag avbröt honom när han var påväg att säga något genom att fråga vad jag gjort. Jag hade faktiskt ingen aning.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..

-Jag... Jag älskar ju dig.

Gaaah :( sorgligt ju :(

- Varför tror du det? Sa jag förvirrat.

-Hon har ju pratat så  mycket om att det går dåligt på hennes jobb, men att det plötsligt går mycket bättre.

-Och hon jobbar på en skivaffär, det gör hon väl?

-Just precis.

Jag kände att marken vinglade till. Att Hanna var en sådan person kunde jag verkligen inte tänka mig. Men männen i de svarta kläderna då?

Jag funderade en stund.. Det var säkert hennes jobbarkompisar.

Skulle jag berätta för Heylin. Nej, jag hade lovat pappa att inte säga något. Då kom det som en blixt i mitt huvud.

Heylin låtsades gilla mig för att hjälpa hennes mamma.

Det hade känts så bra mellan oss. När vi träffats kändes allting äkta.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer stämde det.

Först ibörjan, tyckte hon inte alls om mig. Men sedan bara någon timma efter gillade hon mig. Så fort kunde det väl endå inte gå, om man gillar någon på riktigt?

---

Vart kunde de tagit vägen? Jag tittade runt omkring då jag såg dom komma. Eric satte sig bredvid mig men vände inte ens på huvudet åt mitt håll. Hans blick var riktade framåt och han satt helt stilla.

Jag valde att inte tänka på det mer utan titta klart på filmen.

När vi sedan var hemma berättade Fredrik att de skulle stanna ett par nätter till. Jag tittade på Eric och log men han såg fortafarande lika stel ut. Undra vad de kunde pratat om när de lämnat bion.

Vi hade legat bredvid varandra i en timma nu. Han på luftmadrassen och jag i min säng. Båda låg och tittade rätt upp i taket utan att säga något.

-Men hallå? Varför är du så sur nu då? Sa jag irriterat och rullade över på mage för att titta ut ifrån sängkanten.

Han tittade på mig och jag såg ilskan i hans ögon. Det var ovant att se han så arg. Alltid annars såg man glimten i hans ögon eller hans vackra leende.

-Du kan väl iallafall säga varför du är sur, sa jag och försökte låta lite snällare.

Han tittade på mig en stund och öppnade sedan munnen långsamt.

-Det fattar du själv, sa han argt och reste sig upp och gick ut i hallen.

Jag sprang efter honom men han hade redan gått ut i trädgården.

Jag tog tag i hans axel och han vände sig om och tittade på mig. Jag såg en tår långsamt rinna ner för hans kind i ljuset från lampan ovanför dörren. Nattens kyla hade gjort stentrappan iskall och jag kände hur det började sticka i mina bara fötter.

-Hur kunde du göra så? Jag.. sa han med gråten i halsen.

Jag avbröt honom när han var påväg att säga något genom att fråga vad jag gjort. Jag hade faktiskt ingen aning.

-Att utnyttja mig såhär!? Bara för att få tag på mina låtar.. Jag..

Jag avbröt honom ännu en gång.

-Men jag förstår inte vad du menar.

Han vände sig bort och började gå iväg i mörkret.

Då han vände känslolöst på huvudet och viskade..