mylifeofsaade

-PAPPA NÄR SKA VI ÅKA HEM? Jag är trött!

-Lilla prinsessan, sa han och lyfte upp henne från mitt knä.

-Jag hade tänkt att vi skulle sova här i natt. Du sover uppe hos mig och Hanna, så sover Eric på golvet inne hos Heylin.

Jag tittade bort mot Heylin och såg hennes ansiktsuttryck snabbt ändras från helt vanligt till riktigt surt.

Heylins perspektiv

Vad den där lilla tjejen skrek! Tur att jag inte har några egna syskon tänkte jag lättat för mig själv. Skönt att dom skulle åka hem snart. Jag brukar faktiskt inte vara så här negativ annars. Jag har väl bara en dålig dag antar jag... Men vänta! Vad var det jag hörde nu?

"...Så sover Eric på golvet inne hos Heylin"

Jag vände på huvudet mot Familjen Saade och mitt ansiktsuttryck ändrades fort till ännu surare.

-Va? Ska han sova i mitt rum!? Sa jag surt till mamma som precis kom hit från köket.

-Ja, vi blåser upp en luftmadrass. Det blir bara en natt, det klarar du!

-Jag ska inte vara ivägen, sa Eric leende och hjälpte mamma fixa iordning madrassen i mitt rum.

Erics perspektiv

Jag gick in till Heylins rum för att fixa iordning tillsammans med hennes mamma Hanna. Rummet var ganska litet men modernt. Väggarna var ljusblå fulla med bilder på massa folk. Hennes kompisar tänkte jag. I taket hängde en lampa som gav det perfekta ljuset. Här kände jag mig riktigt hemma!

-Här får du ligga Eric! Sa Hanna och klappade på täcket. Gör dig i ordning nu. Du har en stor dag imorgon innan signeringen så ställ klockan på 7.00. Godnatt!

-Godnatt och tack så mycket, sa jag och gav henne en vänskaplig kram. Jag älskade att kramas!

Klockan började närma sig 22.00 och jag låg och facebookade lite innan jag skulle lägga mig. Då kom Heylin in och såg nästan skrämd ut.

-Herregud, jag hade nästan glömt att du var här, sa hon och skrattade smått då hon för en stund glömde bort sitt dåliga humör.

Hon kröp ner under duntäcket och vände sig bort från mig. Hon var faktiskt riktigt söt. Men hennes humör verkade inte vara det bästa. Efter en stund då jag legat och tittat på henne frågade jag..

Heylins perspektiv

Jag kröp ner under täcket och vände mig bort från Eric. Surheten jag haft förut var som bortblåst men det ville jag inte visa honom så jag vände mig bort. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare men då hörde plötsligt jag Eric säga något.

-Hur dog din pappa egentligen?

Jag låg kvar och funderade en stund. Funderade på ifall jag skulle vände mig om eller bara ignorera honom. Nej, nu fick jag sluta vara så taskig, han var ju en riktigt snäll kille trotsallt.

Jag vände mig om och tittade på honom.

-En bilolycka, sa jag tyst och kände tårarna komma.

-Hemskt, sa han och tittade ner i det mörka trägolvet.

Jag torkade bort tårarna och satte mig upp. Han satte sig upp han med.

-Men jag försöker inte tänka så mycket på det, vad har hänt med din mamma ? Att dom inte är tillsammans längre menar jag.

-Nä det har inte hänt något speciellt. De trivdes väl inte tillsammans längre så jag, pappa och Miranda bor nu här i Sundsvall. Mamma bor kvar i Helsingborg.

Han reste sig upp och satte sig bredvid mig på sängen.

- Jag förstår att det inte alls går att jämföra vad som hänt med våra föräldrar men jag kan ändå tänka mig in i vad som hänt dig.

Gud vad snäll han var. Han log ett litet leende och hans ögon sa " det kommer ordna sig"

Jag vet inte vad som hände men plötsligt såg hur han försiktigt lutades sig fram mot mig. Våra läppar var bara ett par millimeter från varandra...

Hoppas ni tycker det blev bra :) Tack för att ni kommenterar !<3

---

Vad den där lilla tjejen skrek! Tur att jag inte har några egna syskon tänkte jag lättat för mig själv.

Skönt att dom skulle åka hem snart. Jag brukar faktiskt inte vara så här negativ annars. Jag har väl bara en dålig dag antar jag... Men vänta! Vad var det jag hörde nu?

"...Så sover Eric på golvet inne hos Heylin"

Jag vände på huvudet mot Familjen Saade och mitt ansiktsuttryck ändrades fort till ännu surare.

-Va? Ska han sova i mitt rum!? Sa jag surt till mamma som precis kom hit från köket.

-Ja, vi blåser upp en luftmadrass. Det blir bara en natt, det klarar du!

-Jag ska inte vara ivägen, sa Eric leende och hjälpte mamma fixa iordning madrassen i mitt rum.

---

Jag gick in till Heylins rum för att fixa iordning tillsammans med hennes mamma Hanna. Rummet var ganska litet men modernt. Väggarna var ljusblå fulla med bilder på massa folk. Hennes kompisar tänkte jag. I taket hängde en lampa som gav det perfekta ljuset. Här kände jag mig riktigt hemma!

-Här får du ligga Eric! Sa Hanna och klappade på täcket. Gör dig i ordning nu. Du har en stor dag imorgon innan signeringen så ställ klockan på 7.00. Godnatt!

-Godnatt och tack så mycket, sa jag och gav henne en vänskaplig kram. Jag älskade att kramas!

Klockan började närma sig 22.00 och jag låg och facebookade lite innan jag skulle lägga mig. Då kom Heylin in och såg nästan skrämd ut.

-Herregud, jag hade nästan glömt att du var här, sa hon och skrattade smått då hon för en stund glömde bort sitt dåliga humör.

Hon kröp ner under duntäcket och vände sig bort från mig. Hon var faktiskt riktigt söt. Men hennes humör verkade inte vara det bästa. Efter en stund då jag legat och tittat på henne frågade jag..

Jag kröp ner under täcket och vände mig bort från Eric. Surheten jag haft förut var som bortblåst men det ville jag inte visa honom så jag vände mig bort. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare men då hörde jag plötsligt Eric säga något.

-Hur dog din pappa egentligen?

Jag låg kvar och funderade en stund. Funderade på ifall jag skulle vände mig om eller bara ignorera honom. Nej, nu fick jag sluta vara så taskig, han var ju en riktigt snäll kille trotsallt.

Jag vände mig om och tittade på honom.

-En bilolycka, sa jag tyst och kände tårarna komma.

-Hemskt, sa han och tittade ner i det mörka trägolvet.

Jag torkade bort tårarna och satte mig upp. Han satte sig upp han med.

-Men jag försöker inte tänka så mycket på det, vad har hänt med din mamma ? Att dom inte är tillsammans längre menar jag.

-Nä det har inte hänt något speciellt. De trivdes väl inte tillsammans längre så jag, pappa och Miranda bor nu här i Sundsvall. Mamma bor kvar i Helsingborg.

Han reste sig upp och satte sig bredvid mig på sängen.

- Jag förstår att det inte alls går att jämföra vad som hänt med våra föräldrar men jag kan ändå tänka mig in i vad som hänt dig.

Gud vad snäll han var. Han log ett litet leende och hans ögon sa " det kommer ordna sig"

Jag vet inte vad som hände men plötsligt såg hur han försiktigt lutades sig fram mot mig. Våra läppar var bara ett par millimeter från varandra...